På ett ögonblick kan hela livet göra en tvärvändning

Igår kväll fick Donatello somna in och springa vidare till Trapalandas gröna ängar. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat förstå att han inte finns här längre. Igår var en väldigt varm och härlig dag och jag var ledig, hade jag inte haft dressyrträning på kvällen så hade jag kunnat ge mig ut på en lång barbackatur i linne och shorts, det var en riktig sommardag. Men med träningen inplanerad på kvällen så fick han istället gå och mysa i skogshagen hela dagen. Två stora gröna äpplen fick han också att smaska i sig.

Klockan halv fem tog jag upp honom till stallet för att borsta av honom, tränsa och sadla. Vid fem åkte vi till manegen och började värma upp runt kvart över fem, där inne var det väldigt varmt, så det dröjde inte länge innan svetten rann om oss. Jag fick ett sms om att Jenny skulle bli lite sen, så jag hoppade av för att mocka upp en hög och skrittade sedan på långa tyglar i de tio minuter innan hon kom. Vi pratade lite om hur han hade varit under den senaste veckan och började sedan jobba ut efter det. Det blev lite träning på volt med fokus på galoppfattningar och avsaktningar, sen avslutade vi med att göra öppnor i trav längs med långsidorna. Det gick förvånansvärt bra och han kändes jättefin i munnen efter tandraspningen i måndags.

Eftersom att det fortfarande var varmt i ridhuset vid slutet av ridpasset så bestämde jag mig för att skritta ut en bit på grusvägen som går utanför. Efter en bit går vägen förbi en gård, vi brukar inte skritta så långt när vi skrittar av ute, men eftersom att vädret var fint och han fortfarande var genomsvettig så bestämde jag mig för att gå en bit till. På gården finns det höns, vilket han såg. De hade lagt sig på sidan om vägen under/bredvid en buske i skydd för solen. Men precis när vi var framme vid dem så flaxade en till och Donatello for åt sidan in på en stor gräsplätt. Sen rörde han sig inte, jag tänkte först att han avvaktade för hönsen men insåg snabbt att han inte kunde röra sig. När jag hoppade av så stod han med bakbenen brett isär och det ena frambenet upphöjt, nästan rakt fram.

Jag trodde att han hade stukat sig och försökte få honom att sätta ner benet lite lätt, men det gick inte. Jag tog av dressyrskyddet och kände igenom benet och under tiden hade det kommit fram tre personer till mig, hon som bodde där, tjejen som rider lektion efter mig och en till. Då hade det gått kanske fem minuter och jag insåg att det kanske inte var någon lätt stukning. Vi försökte att känna igenom båda frambenen för att hitta något men vi hittade inget. Det beslutades ändå ganska snabbt för att försöka få tag på en veterinär då det inte blev någon som helst förbättring. Vi försökte få honom att gå ett steg men då stönade han till och vägrade. I efterhand kunde man se skrapmärken på den ena hoven, som om han hade trampat på sig själv. troligen var han väl trött efter träningen och var inte tillräckligt kvick i benen för att hinna med i sitt sidohopp.

Vi fick tag i en av veterinärerna i Svenljunga och hon sa att hon kunde åka med en gång. Under tiden tog vi av all utrustning utom tränset, jag ringde mamma och min tränare och berättade vad som hänt. När Jenny kom kunde hon ganska snabbt konstatera att benet var av. Jag hade väl mina misstankar, men när jag fick höra det av någon annan så brast det.. Tränset togs av och han fick låna ett fleecetäcke, sen stod han och försökte beta lite gräs. Han var så otroligt lugn, men man såg hur jobbigt det var för honom och hur trött han började att bli. 

Tillslut kom veterinären och hon konstaterade också att det var av. Man vill aldrig höra att man måste ta bort  någon man älskar, men då ville jag bara att det skulle gå så fort som möjligt. Hon förklarade hur det skulle gå till och började senare förbereda allt. Mamma sa hej då till honom och sen stod jag och höll i honom när han fick en stor spruta med ett starkt gift i. Han föll och sen var det över. Det gick så otroligt fort och jag är så glad över det. Och jag är så himla glad över att slippa bultpistol. Då hade jag inte kunnat vara närvarande.. Jag har läst en del om hur det kan gå till med de här sprutorna, om hästar i panik och så vidare men detta gick så fort att han inte hann med att förstå vad som hände. Tack till er som hjälpte mig och Donatello igår och tack till er som har skrivit eller ringt med stöttande ord<3

Tack älskade häst för att jag fick lära känna dig och tack för alla fina minnen jag har fått med dig. Tack för att du har lärt mig att rida och tack förr att du har stått ut med att ha varit min allra första häst. Tack för att du har varit så snäll och tålmodig och tack för alla långa uteritter, alla dressyrpass och alla hoppträningar. Tack för att du ville följa med ut och tävla och för att du alltid gjorde ditt bästa. Tack för att du har förberett mig för kommande hästar i mitt liv, du har gjort ett fantastiskt jobb!

Donatello, jag kommer aldrig att glömma dig <3

1994 - 16/5 2013