Detta är en artikel direkt tagen från hippson.se som tar upp det här med gramantygeln. Den har fått en hel del negativa kommenater av folk som anser att gramantygeln är lika med djurplågeri. Jag skulle bara vilja svara lite snabbt på vad jag tycker om detta.
Kan man rida med en graman och gör det på rätt sätt så är det väl helt okej att använda den som ett hjälpmedel. Vet man vad man gör så skadar man inte hästen. Är man inte så duktig utan att man använder den till att tvinga hästen till en form så kanske man inte bör använda den om man inte kan få hjälp av en tränare som visar hur man ska bära sig åt.
Vi började använda gramanen på Donatello i samråd med vår tränare, han var i början helt enkelt för stark för att vi skulle klara av att rida honom rätt. Nu brukar jag ha den på men den används sällan utan hänger löst. Enda gången jag egentligen behöver ta hjälp av den är vid avbrotten från galopp, men det bör han väl klara galant utan gramanen inom en hyfsat snar framtid.
Det jag tycker är konstigt är att hon inte rider ut, alls. Det om något ger så himla mycket miljöträning och är dessutom kul både för häst och ryttare! Det reagerade jag nästan starkare på än det faktum att hon använder sig av gramanen till alla hästar. Till sist, alla är väldigt bra på att tycka saker och dra förhastade slutsatser om saker som de inte vet så mycket om. Jag tycker att det viktigaste är att hästarna mår bra och inte behandlas illa.
Så, till artikeln som upprörde så många:
Linnea Ericsson: ”Jag rider aldrig utan graman”
Danska Linnea Ericsson är känd som en skicklig unghästutbildare. När Hippson träffar henne hemma på gården utanför Fredensborg, i samband med träningsreportaget till
Hippson Magazine nr 5 (till prenumeranterna 20/9), passar vi på att fråga hur hon matchar sina unghästar. Dessutom berättar hon om sin i Sverige kontroversiella syn på gramantyglar.
Text: Andrea Berlin
Foto: Lavaletto.se
Hur gör du för att lyckas så bra med dina unghästar i exempelvis Falsterbo, år efter år?
- Det är faktiskt en svår fråga. Jag har under perioder haft väldigt bra unghästar, då har jag passat på att kvala dem. Men jag har aldrig planerat långt i förväg att hästarna måste dit, utan har i stället känt av under träningens gång om de har verkat kapabla. Eftersom det är en svår tävling måste de vara helt klara både träningsmässigt och mentalt. Är hästarna inte det så låter jag hellre bli, allt måste stämma, det är jätteviktigt. Dessutom vill jag hinna med att tävla dem på lite svårare tävlingsplatser innan, för att förbereda dem ordentligt. Att bara kvala in känns inte tillräckligt.
Tycker du att championaten är ett viktigt delmål?
- Det är inte jätteviktigt, men eftersom man inte kan rida så mycket mer än unghästklasser är det kul att ha det som delmål. Jag vet dock att mina hästar kan bli lika bra ändå, oavsett om de går championaten eller inte. Det är mer en rolig tävling innan de är klara för de riktigt stora klasserna. Men de flesta hästarna blir sålda på vägen. Just nu har jag bara en häst kvar som har gått i Falsterbo. Det blir lätt så, eftersom vår verksamhet bygger på att sälja hästar efter hand.
Hur ser träningsupplägget ut för unghästarna?
- Alla hästar går i skrittmaskin varje dag och i hage när vädret tillåter. Utöver det rids de ungefär fem dagar i veckan, ofta blir det hoppning en av dagarna. Jag försöker att planera träningen så att den blir så jämn som möjligt varje vecka, vilket innebär att jag är noggrann med att anpassa den för de hästar som är hemma medan de andra tävlar.
- Har jag någon unghäst som är tittigare än andra hoppar jag den gärna fler dagar i veckan. I övrigt rider jag mycket markarbete eftersom jag trivs bäst på ridbanan. Jag är med andra ord väldigt dålig på att variera träningen. Eftersom jag är så rädd för att ramla av när jag rider ut så blir det inte av att jag gör det. På så sätt blir hästarna väldigt välridna, men samtidigt blir de lätt rädda för saker eftersom de inte får se så mycket utanför banan. Är hästarna bara fyra år vill jag maximalt rida dem tre gånger i veckan. I alla fall om de presterar bra för sin ålder, hamnar de efter i utbildningen får de naturligtvis jobbas lite mer.
Är det någonting i din träning som skiljer sig från andras?
- Jag rider alltid med gramantyglar, även på unghästar, eftersom jag vill att hästarna ska lära sig den rätta formen direkt. Jag vill inte dra i bettet och vara hård i handen för att få hästen i form, då är det lätt att de blir okänsliga i munnen. Själv tycker jag att jag blir mycket mjukare i handen, och hästen uppfattar hjälperna lättare, om gramanen är där och hjälper till. På danska heter det "glidtygel" vilket jag tycker är ett bra ord, eftersom den glider genom bettringarna. Jag kan faktiskt inte förstå hur man generellt kan se gramanen som ett dåligt hjälpmedel, även om den används rätt.
- En del hästar funkar bra när man tar av gramanen. Några vill gärna ta upp huvudet, men jag tycker inte att det gör något eftersom de har fått musklerna på rätt ställe när de har arbetat rätt i markarbetet. Hur hästen bygger muskler och hur den formas är det viktigaste. Gramanen har jag inte på för att dra ner huvudet utan för att stabilisera formen.
- När jag har bommar framme och hoppar småhinder brukar jag också ha graman på, men då knäpper jag upp den vid handen - i fall att hästen skulle fastna (se bild). Då kan tygeln lätt dela på sig och glida ur av sig själv. När jag hoppar större hinder tar jag förstås av den.
- Många av mina elever, även de som är orutinerade ryttare, råder jag att rida med graman. Det är något man måste lära sig när man tränar för mig. Går hästen i fel form får ryttaren ofta dra och slita mer med sin hand. Med gramanen får de i stället en känsla för hur hästen arbetar rätt och kan då fokusera på att rida mjukt. Det som kan vara risken för den orutinerade ryttaren är att man rider hästen för mycket på framdelen och får den framtung. Därför gäller det självklart att lära sig att använda hjälptygeln rätt, så att hästen bär sig på bakbenen.
Hur tänker du när det gäller bett?
- Även på fyra- och femåriga hästar sätter jag på ett stångbett om de är hängiga i handen. Jag anser inte att åldern har betydelse för vilken utrustning man ska välja. När hästen sedan börjar bli bättre och mindre hängig byter jag till ett mildare bett.
Vad prioriterar du mest i vardagsträningen?
- Helt klart markarbetet. Min pappa hjälper mig varje dag, från morgon till kväll på ridbanan. Vi rider tillsammans, oftast fem till sex hästar om dagen. För honom blir det aldrig något slarv, han är den absolut bästa tränaren.
Vad tror du är det vanligaste ryttarfelet under utbildningstiden?
- Det är lätt att man skyndar på för fort och att hästarna får gå för hårt. Jag är noggrann med att låta dem vila efter en hård säsong med championat. De kan få vila helt i tre månader och bara gå i hagen hela dagarna, det är otroligt viktigt att de får återhämta sig både i kroppen och mentalt.
Tycker du att det är skillnad på utbildningen av unghästar i Sverige jämfört med i Danmark?
- Svenskar vill gärna hoppa höga klasser med sina unghästar i slutet på säsongen, det vill säga 1,30 med en femåring och 1,40 med en sexåring. Själv vill jag aldrig hoppa dem så högt. Systemet att man måste rida felfria klasser innan man får avancera och rida mot klockan tycker jag är bra. I Danmark finns nämligen inga regler, där får man rida unghästarna i vilka klasser man vill.
Om Linnea Ericsson
Född: 1979
Bor: Kilegården utanför Fredensborg, Danmark.
Familj: Sambon Shane Carey (som också är tävlingsryttare), pappa Christer Ericsson (tränare och ryttare), mamma Sanni Ericsson (ansvarig för stallet, dressyrryttare) och två anställda hästskötare/beridare.
Antal hästar: 20 hästar i träning (familjen äger cirka hälften av dem).
