Nu är det lite drygt fyra år sedan Donatello flyttade hit och han har redan hunnit fylla 18 år! Det kan man inte tro, speciellt inte när folk brukar gissa på att han är ca 10 år. Det var sommarlovet efter nian som vi bestämde oss för att sluta på ridskolan och köpa en egen häst till mig och en till min lillasyster. I slutet av sommaren åkte jag, mamma, min lillasyster och min moster upp till Uddevalla för att kolla på denna fjordkorsning som vi hittat på hastnet.se. Här kan ni se en bild på hur han såg ut när hans förra ägare köpte honom, samt lite fler bilder. Ganska stor skillnad mellan den första bilden och de andra!(Emma, du får säga till om jag ska ta bort länken eller bilden!)
Jag kommer ihåg att vi fick se när han borstades och gjordes i ordning, han rykte lite med huvudet och stod inte riktigt helt still men jag minns att jag tyckte att han var jättefin. Sen fick vi se honom ridas i paddocken en stund och efter det var det min tur att testa, jag kan bara komma ihåg att jag tyckte att han var ganska snabb, studsig och stark, så jag vet inte riktigt vad det var jag föll för. Jag fick även skritta ut en bit i skogen för att känna på hur han var att rida ut med. På hemvägen hade vi mycket att fundera över. Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag tror inte att jag provred någon mer sedan, kanske en.
Jag började sedan på gymnasiet, det blev den nystartade hästlinjen på REAL-gymnasiet. Då någon gång bestämde vi oss, Donatello skulle få flytta hit. Vi ringde och kollade om han fanns kvar och sedan bestämde vi en dag för att hämta honom. Jag åkte på hajk med klassen för att vi skulle lära känna varandra och sista dagen på den var samma dag som vi skulle åka och hämta Donatello. Jag skulle precis hinna hem för att byta om och sedan åka, men allt blev försenat så mamma och min moster åkte upp själva. Jag var skitförbannad på skolan just då, istället för att åka med och hämta min häst så fick jag gå hemma och vänta. Jag väntade och väntade, tiden stod i princip stilla men tillslut så såg jag transporten. En stund senare stod han i hagen och betade, jag var lyckligast i världen!
I början red jag själv, utan tränare, jag gick heller inte kvar på ridskolan. Det insåg vi efter ett tag att det inte skulle fungera och som tur var så hittade vi en bra tränare inte långt här ifrån, henne tränar vi för än idag. Jag hopptränade även med honom ett tag, men jag tyckte inte att jag lärde mig något ifrån den tränaren så det slutade jag med. Dock tror jag att jag snart ska börja hoppa lite med honom igen, om jag hittar en bra tränare!
Det har varit många uppförsbackar men såklart också en hel del fantastiska stunder. Det tog mig nog ett år innan jag hade lärt mig hur han fungerade någorlunda och då blev det roligare. Nu efter fyra år så har det mesta fallit på plats även om vi inte är där jag vill att vi ska vara, men vi är ändå på god väg!
Jag kan inte säga annat än att Donatello är det bästa som har hänt mig någonsin och jag är lyckligast i världen över att ha fått den här chansen. Tack mamma och pappa! Jag har lärt mig så himla mycket under de här fyra åren, saker som jag aldrig hade kunnat lära mig genom att bara gå på ridskola. Jag har även alltid haft en bästa vän och alltid haft något att göra. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till just nu om jag inte hade haft honom att ta hand om, jag hade blivit så rastlös efter ett tag. Donatello, jag älskar dig<3
Här är bilden som låg ute i annonsen
Jag började sedan på gymnasiet, det blev den nystartade hästlinjen på REAL-gymnasiet. Då någon gång bestämde vi oss, Donatello skulle få flytta hit. Vi ringde och kollade om han fanns kvar och sedan bestämde vi en dag för att hämta honom. Jag åkte på hajk med klassen för att vi skulle lära känna varandra och sista dagen på den var samma dag som vi skulle åka och hämta Donatello. Jag skulle precis hinna hem för att byta om och sedan åka, men allt blev försenat så mamma och min moster åkte upp själva. Jag var skitförbannad på skolan just då, istället för att åka med och hämta min häst så fick jag gå hemma och vänta. Jag väntade och väntade, tiden stod i princip stilla men tillslut så såg jag transporten. En stund senare stod han i hagen och betade, jag var lyckligast i världen!
Här är första ridturen hemma. Utan nosgrimma och stigbyglar då det inte följde med i köpet och vi inte hunnit köpa det. Minns att han var väldigt pigg!
Här är en bild från vår första tävling, vi hoppade 50 och 70 cm och gick runt felfritt(och fort som fan). Detta var bara en månad efter att vi köpt honom.
Det har varit många uppförsbackar men såklart också en hel del fantastiska stunder. Det tog mig nog ett år innan jag hade lärt mig hur han fungerade någorlunda och då blev det roligare. Nu efter fyra år så har det mesta fallit på plats även om vi inte är där jag vill att vi ska vara, men vi är ändå på god väg!
I år började vi så smått med dressyrtävlingar och det ska vi fortsätta med!
Jag kan inte säga annat än att Donatello är det bästa som har hänt mig någonsin och jag är lyckligast i världen över att ha fått den här chansen. Tack mamma och pappa! Jag har lärt mig så himla mycket under de här fyra åren, saker som jag aldrig hade kunnat lära mig genom att bara gå på ridskola. Jag har även alltid haft en bästa vän och alltid haft något att göra. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till just nu om jag inte hade haft honom att ta hand om, jag hade blivit så rastlös efter ett tag. Donatello, jag älskar dig<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar